Ill. 1. Ritningar av EPA-husen, Gunnar Jacobsen och Anne-Marie Delwig 1946, Stockholms Stadsarkiv
Ill. 2. Upprustning av en lägenhet, Björn Edström
Ill. 3. Deltagarna efter ett stormöte, Björn Edström
Ill. 4. EPA-husen idag, Aura Sanjuanello
Ill. 5. Utblick mot parken från de individuella lägenheterna, Aura Sanjuanello
Ill. 6. Loftgångarna med åtkomst till lägenheterna, Aura Sanjuanello
Våren 2020 flyttade jag för en kort period in i en lägenhet på 26 kvadrat med ingång från en gemensam loftgång. Den låg i Årsta strax söder om Stockholm, högst upp i det ena av två strama funkishus i tre våningar, med ljusputsade fasader och mörkröda fönsterpartier med utblick över ett litet parkområde. Jag hyrde lägenheten i andra hand av en bekant som i förbifarten nämnde att husen var av kulturhistoriskt värde, men det var först efter att jag själv hade bott i dem några månader som jag av ren tillfällighet föll över husparets särskilda förflutna.
EPA-HUSENS FÖRSTA ÅR
Historien är den om två kulturhistoriskt värdefulla hus som under 1990-talets andra halva lyckades undgå nedrivning genom att förverkliga 57 ungdomars dröm om ett eget hem. Under namnet Framtidsloftet erbjöd husen unga människor yrkespraktik och en egen bostad i utbyte mot deras arbetsinsats för det omfattande upprustningsarbetet. Men historien om Framtidsloftet, eller EPA-husen som de ursprungligen kallades, går längre tillbaka än så. De är kanske mer kända som två av Sveriges första loftgångshus, ritade 1947 av Anne-Marie Delwig och Gunnar Jacobson, och var redan från början ämnade för ungdomar. [Ill. 1] De uppfördes som kollektivboende för varuhuskedjan Enhetspris AB’s (EPA) kvinnliga anställda, med syfte att locka till sig ung arbetskraft under efterkrigstidens högkonjunktur. Husen försågs med små enrumslägenheter och kompletterades med samlingslokaler och gymnastiksal i bottenvåningen, samt en husmor som skötte hushållsarbetet för att på så sätt lätta på arbetsbördan för de yrkesarbetande kvinnorna.
Efter att de första hyresgästerna hade flyttat in skrev lokala tidningar om stor entusiasm och trivsel bland de nyinflyttade. Med tiden förändrades dock situationen. Under 60-talet blev det regel att bo två och två i de små lägenheterna utan att de boende hade möjlighet att välja vem de skulle dela med, något som för många nog gav en känsla av trångboddhet. I samband med detta övergick många lägenheter till att uteslutande nyttjas som övernattningsbostäder, där samlingslokalen i hög utsträckning stod tom. Det sociala livet i husen dog långsamt ut, och med det bleknade också kollektivtanken. Efterhand som ägarförhållandena i slutet av 70-talet skiftade upphörde lägenheterna att fungera som personalbostäder, varpå en lite okänd period i husens historia följde. Det sägs att husen dels användes som konferenscenter, dels som temporärt asylboende. Säkert är i alla fall att husen under denna period fick utstå både överbeboddhet och brist på underhåll.
RIVNINGSPLANER OCH HÖGA PROTESTER
I början av 90-talet lämnade den dåvarande fastighetsägaren, Skanska, till sist in ansökan om rivningslov för de två husen. Argumentet var att husen vid det här laget var för nedgångna för att rustas upp, och att en eventuell upprustning skulle resultera i alltför höga hyror. Dessutom menade man att husen, med sina uteslutande små enrumslägenheter, hade en opassande lägenhetsfördelning. Ambitionen var att i stället uppföra hus med högre exploatering och bredare lägenhetsfördelning. Då husen ansågs bära på både kulturhistoriska och socialhistoriska värden möttes rivningsplanerna med höga protester, både från Stadsmuseet och från lokala medborgare. Stadsbyggnadsnämnden, som hade mottagit rivningsansökan, hade trots det svårt att motivera en bevaring av husen, mest på grund av de ekonomiska utmaningar som låg i att renovera dem.
IDÉN OM FRAMTIDSLOFTET TAR FORM
Under ungefär samma period gjorde Reidar Persson, dåvarande chef för SMÅA, ett studiebesök i London för att se på brittiska ungdomsprojekt. SMÅA har sina rötter i Stockholms Stads Småstugebyrå, som genom sin etablering 1927 la grunden för en lång tradition av självbyggeri i stadens regi. Under sin tid som chef för SMÅA hade Reidar Persson fått upp ögonen för Community Self Build Agency (CSBA), en brittisk paraplyorganisation för olika självbyggeriprojekt för ungdomar. Där den etablerade svenska modellen för självbygge främst riktade sig till kärnfamiljer med små inkomster, var de engelska projekten i högre grad socialt präglade av att erbjuda ungdomar på kanten av samhället möjlighet att bygga sin egen bostad och samtidigt få yrkesutbildning. Inspirationen från England ledde till ett lagförslag som yttrade att staden skulle starta upp försöksverksamhet av självbyggeri för ungdomar. Lagförslaget antogs och Gatu- och Fastighetskontoret fick i uppdrag att utforska möjligheterna och sköta finansieringen. I jakten på ett försöksprojekt kom de rivningshotade EPA-husen på tal, och under våren 1996 beslutades det att de två loftgångshusen skulle rustas upp till ungdomsbostäder efter engelsk modell. Skanska gick med på att byta husen mot ett annat objekt, och i december samma år blev staden ägare av husen.
SJÄLVBYGGERI, STORMÖTEN OCH GEMENSKAP
Redan några dagar senare hölls öppet hus med intervjuer för rekrytering av de ungdomar som skulle delta i projektet. Till skillnad från den engelska modellen valde man att inte enbart rekrytera ungdomar med besvärlig bakgrund – avsikten var att i stället sätta samman en varierad grupp med olika bakgrund och kompetenser som på så vis kunde komplettera varandra. Man såg exempelvis till att välja ut ett antal deltagare med byggutbildning eller föreningsvana. Projektet lades upp så att ungdomarna själva rustade upp sina lägenheter [Ill. 2], men att stambyten, stomreparationer, eldragningar, rörarbeten och våtrumsarbeten utfördes av professionella entreprenörer, detta på grund av garantier och försäkringsfrågor. Entreprenörer ansvarade också för det större rivningsarbetet och de mer omfattande reparationerna av tak, fasader och loftgångar. Deltagarna fick dock möjlighet att timanställas som lärlingar inom dessa områden. Arkitekter anlitades för projektering av renoveringen, och ingick tillsammans med två arbetsledare även i dialoger med självbyggarna kring inredning samt material- och färgval i de individuella lägenheterna. Genom regelbundna byggmöten hade deltagarna dessutom möjlighet att få inflytande över vissa mer överordnade utformningsfrågor. Arbetsledarnas roll var i stor utsträckning att instruera deltagarna, men de ansvarade också för samordningen med de olika byggentreprenaderna. Byggprocessen kantades av löpande stormöten, där deltagarna efterhand själva tog över ledningen och drev frågor kring hur lägenheterna skulle upplåtas och förvaltas. Stockholms Stad stod nämligen bara som ägare under den tid som projektets utfördes, men en av projektets grundpremisser var från starten att valet av förvaltningsform och långsiktig ägare skulle överlåtas till ungdomarna själva. En viktig aspekt med stormötena var också att de utgjorde en plattform där deltagarna kunde lära känna varandra och utforma en gemensam bild av hur livet i husen skulle fungera och se ut. [Ill. 3] Själva byggprocessen sträckte sig från hösten 1997 till vintern 1998, där de sista av deltagarna slutligen flyttade in.
Efter projektets slutförande fortsatte några av deltagarna som lärlingar i murar-, ställningsbyggnads- och rörmokarfirmor, samtidigt som många tog jobb utanför byggbranschen. Oavsett vilken väg de valde att gå berättar röster från deltagarna om hur erfarenheten från Framtidsloftet medfört nya, användbara kunskaper – och ett stärkt självförtroende över att ha lyckats påverka sin tillvaro och lämna ett avtryck på världen omkring sig. Deltagarnas historier beskriver också hur den kollektiva processen stärkte relationen dem emellan och skapade en känsla av lokal tillhörighet. Loftgångarna, som under byggtiden fungerat som en social mötesplats, fortsatte att fylla denna roll även efter att ungdomarna hade flyttat in. Utöver de inblandades egna berättelser är det svårt att säga så mycket om projektets mer långtgående effekter och ekonomiska vinningar, då officiella utvärderingar av dessa inte verkar ha genomförts. Preliminära beräkningar hade visat att en upprustning av husen med unga som arbetskraft skulle bli betydligt billigare än om reparationer utförts med konventionella metoder, men om detta blev fallet är ovisst. Angående ägarform och förvaltning av husen kom deltagarna fram till att de ville upplåta lägenheterna som kooperativa hyresrätter, men detta blev efterhand aldrig verklighet. Anledningen till det kan bland annat skyllas på den långa byråkratiska process som låg i denna form av upplåtelse, och det faktum att initiativkraften hos deltagarna hann minska avsevärt efter att det krävande byggarbetet var slutfört. Därför beslutades i stället att lägenheterna skulle upplåtas som vanliga hyresrätter.
IDAG OCH I FRAMTIDEN
Då jag tjugo år efter att projektet ägt rum flyttade in i ett av husen mötte jag inga synliga spår av dess förflutna, och tanken om det gemensamma verkade än en gång ha bleknat. Lokalerna i bottenvåningen, som förr rymt samlingsrum, gymnastiksal och stormöten för 57 ungdomar med storslagna drömmar stod nu tomma, och den som vid vårens ankomst tog sitt sociala liv med bord och stolar ut i loftgången blev efterhand uppmanad att flytta möbleringen in igen, då den blockerade utrymningsvägarna. Idag har de flesta av de ursprungliga deltagarna hunnit flytta ut, och med dem visionerna kring gemensam verkstad eller frukostcafé i bottenvåningen. Men oavsett vad platsen idag rymmer är dess själva existens ett bevis på hur politisk drivkraft och gemensamma insatser tillsammans kunde rädda två välfungerande men nedgångna hus från att jämnas med marken, handlingar som samtidigt skapade långtgående värden för de människor som deltog i projektet. [Ill. 4–6]
I början uppmärksammades projektet i både svenska och internationella medier, men med tiden är det en historia som långsamt har fallit i glömska, kanske för att försöksprojektet inte fick några efterföljare, möjligen också för att historien inte är arkitektoniskt avläsbar för den förbipasserande. Oavsett anledning känns det relevant att återigen föra upp dess historia till ytan, då den i tillägg till den svenska småstugerörelsen och brittiska CSBA skriver in sig i en omfattande samling mer eller mindre välkända projekt som i reaktion mot ett alltmer standardiserat byggeri förespråkat en större öppenhet i byggprocessen. För att nämna några illustrerar Ökohaus i Berlin (1989), Bo100 i Malmö (1991) och det samtida Zelfbouw-initiativet i Amsterdam en rad olika modeller där brukarna tidigt har involverats och tillsammans tillåtits delta i utformandet av sin fysiska omvärld. Dessa sistnämnda projekt har dock gemensamt att de riktar sig till en socioekonomiskt stabil grupp människor, och att de omfattar nybyggen. Här urskiljer sig Framtidsloftet på båda punkter. I ljuset av dagens utbredda bostadsbrist, som främst drabbar ekonomiskt svaga, och i ljuset av att det nu mer än någonsin läggs vikt vid ett sparsamt förhållningssätt till de resurser som redan lagts på den existerande byggnadsmassan, illustrerar Framtidsloftet en modell för kollektivt byggande som med lite politisk vilja kan tillämpas i transformationssammanhang, och som samtidigt lyckas involvera svagare grupper i samhället såsom unga människor utan ekonomiskt kapital.
–
Aura Sanjuanello är studerande vid masterprogrammet Kulturarv, Transformation og Restaurering vid Institut for Bygningskunst og Kultur. Denna essä utgår från ett större researcharbete som har genomförts i samarbete med Carsten Hoff, i förbindelse med hans bokprojekt Små Aktører – Nye Fortællinger.
“EPA-HUSEN”, Bebyggelseregistret, besökt 23 januari 2023, https://bebyggelseregistret.raa.se/bbr2/anlaggning/visaBeskrivning.raa?anlaggningId=21300000017313&page=beskrivning&visaBeskrivningar=true.
Maria Gustavsson, “Från EPA-hus till Framtidsloft,” i Boken om Framtidsloftet, editerad av Charlotta Johansson (Stockholm: Bygg Din Framtid, 1999), 29–35.
Reidar Persson, “Det var en gång,” i Boken om Framtidsloftet, ed. Charlotta Johansson (Stockholm: Bygg Din Framtid, 1999), 3–8.
Cecilia Björk och Laila Reppen, ”Småstugeområden under nära 100 år” i Ytterstaden, ed. Ann Pålsson (Stockholm: Apell Förlag, 2022), 43–57.
Persson, “Det var en gång”, 3–8.
Sara Vall och Linda Lindstrand, “Framtidsloftet – en unik erfarenhet av självbyggeri”, Föreningen för samhällsplanering, besökt 23 januari 2023, https://www.planering.org/plan-blog/2018/7/30/framtidslofteten-unik-erfarenhet-av-sjlvbyggeri.
Persson, “Det var en gång”, 3–8.
Björn Edström, “De bara leker” i Boken om Framtidsloftet, editerad av Charlotta Johansson (Stockholm: Bygg Din Framtid, 1999), 15–19.
Persson, “Det var en gång”, 3–8.
Vall och Lindstrand, “Framtidsloftet – en unik erfarenhet av självbyggeri”.
Næste: Learning from Rue du Prévôt
Ill. 1. Ritningar av EPA-husen, Gunnar Jacobsen och Anne-Marie Delwig 1946, Stockholms Stadsarkiv
Ill. 2. Upprustning av en lägenhet, Björn Edström
Ill. 3. Deltagarna efter ett stormöte, Björn Edström
Ill. 4. EPA-husen idag, Aura Sanjuanello
Ill. 5. Utblick mot parken från de individuella lägenheterna, Aura Sanjuanello
Ill. 6. Loftgångarna med åtkomst till lägenheterna, Aura Sanjuanello