I september 2022 reser vi norrut. Tillsammans med Kungl. Konsthögskolans vidareutbildning Post-acceleration ska vi besöka tre orter där resursutvinningens konsekvenser ställs på sin spets, där guldet är svart som järn och där den tekniska utvecklingen accelererar för att möta industrins krav på stål i den så kallade gröna omställningen. Kiruna, staden som skulle flyttas, Malmberget som rivits sedan sextiotalet [Ill. 1] och Jokkmokk där det just nu pågår en kamp mot en gruva som ännu inte finns.
På väg mot Jokkmokk passerar vi Porjus tegelborg från 1912. [Ill. 2] Kraftverket tornar över den torra älvfåran som ett monument över starten på den industriella utvecklingen i norr, elektriciteten sjunger när den far genom stamnätet söderut och en regnbåge visar sig över den torra älvfåran.
På plats för den planerade gruvan i Jokkmokk, i området som kallas Gállok på samiska, Kallak på svenska eller Björkholmsberget för boende i området, leder vår guide Tor Tuorda oss genom en skog som ska bli grustag. Vi stannar vid en sjö som ska torrläggas och känner lukten av den aromatiska örten skvattram. Längs stigen ser vi en barktäkt, en tjärdal och lämningar från visten. De är tecken på långvarig samisk existens och livsvillkor, svåra att upptäcka om man inte vet vad man ska titta efter. Samtida spår efter protesterna mot gruvan är tydligare.
Uppe på Björkholmsberget omges vi av höga stubbar och ris, markägarna har hjälpt oss med utsikten genom att kalavverka skogen. [Ill. 3] Milsvida bort ser vi blå berg, solen tittar fram mellan molnen och vid horisonten hägrar regnet. Nedanför rinner vattendragen som varit transportleder sedan urminnes tider men som numera är barriärer. Naomi Aira och Jan Erik Länta från samebyn Jåhkågasska tjiellde berättar hur isarna har blivit oberäkneliga till följd av de många vattenkraftverken. Den planerade gruvan skulle skära av flyttlederna mellan sommar- och vinterbete och riskerar att förhindra rennäringen helt i området. Storleken, endast på gruvans sandtag, beräknas bli lika stort som Södermalm i Stockholm, och det här är en gruva som kan intyga lönsam brytning i 14 år.
Kiruna blev under 2000-talet internationellt känd som staden som skulle flyttas. När vi besöker den har det nya centrumet precis invigts. Vi går genom den äldre stadskärnan från förra sekelskiftet, stadsplanen ritad av PO Hallman inspirerad av Camillo Sitte, förbi byggnader i varma mättade färger: grönt, ockra och brunrött, längs breda slingrande gator, anpassade för det arktiska klimatet. Vi går också genom den nya stadskärnan av tät kvartersstad som skulle kunna ligga på många ställen i Sverige. Det som flyttas är människor – inte byggnader.
Det prisbelönta och älskade stadshuset av Arthur von Schmalensee från 1962 [Ill. 4] är redan rivet och på dess plats ligger en park. För att kunna riva ändrades beskrivningen av byggnadsminnet, det starkaste skydd en byggnad kan ha i Sverige.
Gruvan ger och gruvan tar, går talesättet. Utan gruva inget Kiruna, men med gruvan, hur mycket av Kiruna får lov att finnas kvar?
I Malmberget påbörjades den industriella järnbrytningen några år innan Kiruna, 1888, och även här uppstod en blomstrande stad full av framtidstro. Nu är den nästan helt evakuerad. Malmberget har sakta monterats ner sedan sextiotalet då marken började kollapsa. Vi besöker en nedlagd skola, som tillfälligt används av en vävgrupp. Där får vi se konstnären och malmbergsbon Tord Pettersons modell över staden i 1:200. Modellen är nästan helt klar, några kvarter är till och med utförda i två historiska varianter, innan och efter citysaneringarna som pågick här precis som i resten av Sverige. Det är ett materiellt minne, när få andra lämnas kvar. [Ill. 5]
Många är vi som har varit med om att betydelsefulla miljöer rivits eller förfallit. Men vad gör det med en människa när hela hennes livsmiljö försvinner?
Nere i gruvan, 1250 meter under jord, slår det lock för öronen. Det luktar lera, fukt och något som är svårare att sätta fingret på. Mineral? Jag kan inte låta bli att tänka på dvärgarna i sagan som av girighet grävde så djupt att de väckte en uråldrig ondska. Vi får se en liten samling kristaller och mineraler hos geologerna, skatter som hittats i berget. Men här är borrkärnorna huvudintresse och ovan jord ser vi åter tågvagn efter tågvagn med det svarta järnet skeppas vidare på malmbanan, mot kusten och stålverken.
VARFÖR ÄLSKAR SVERIGE GRUVOR?
Sverige står för 93 procent av EU:s inhemska järnmalmsproduktion, utöver det importeras 72 procent av EU:s totala järnkonsumtion. Sverige är alltså EU:s viktigaste gruvland. Av all världens stål går därefter 52 procent till byggande och infrastruktur. I Sverige står samma bransch, byggbranschen, för 40 procent av landets totala avfall. Den enda bransch som producerar mer avfall än så är gruvindustrin själv, som med sina två tredjedelar räknas i en egen kategori.
Hur många nya byggnader behöver egentligen Sverige?
Sveriges tillgång på el och järn efter andra världskriget bidrog till den starka ekonomi som möjliggjorde det stora välfärdsprojektet. Efterkrigstidens arkitektur präglades av sociala och demokratiska ambitioner, förbättrad boendestandard och miljöer av hög hantverksmässig kvalitet. Stora delar av Sveriges äldre bebyggelsen revs också för att ge plats åt de nya idealen och sedan dess har uttagen av naturresurser fortsatt öka exponentiellt.
Vilka bygger vi för idag?
ARKITEKTEN, ARKITEKTUREN OCH FRAMTIDEN
Arkitekter är sällan initiativtagare till byggprojekt men vi är mitt inne i den ekonomiska och resursmässiga snurran. Där är vi en optimistisk kår. Vill beställaren klämma in några extra våningar, trots att det innebär lägre takhöjd och mindre flexibel användning i framtiden? Vi löser det. Vill beställaren ta bort alla fönster till badrummen i fasad? Javisst. Vi maximerar ytan för att uppnå önskemålen om så stor avkastning som möjligt, ritar byggnader med högt kaloriinnehåll och lite näring. Vi suckar uppgivet medan vi tar fram lösningar vi inte tror på. Vad ska vi säga? Nej tack? Och låta någon annan ta uppdraget?
I skrivande stund har lågkonjunkturen bromsat upp byggbranschen i stora delar av västvärlden. Höga räntor gör att nyproduktion för tillfället inte ses som en attraktiv investering och bygglusten har avtagit. Konsekvenserna för arkitektkåren är stigande arbetslöshet. Det finns inte så många projekt att tacka ja till. Men vad gör vi när vi kommit ut ur lågkonjunkturen? Ska vi åter kasta oss in i de febriga högkonjunktursprojekten där det inte finns tid att tänka efter, utvärdera eller ifrågasätta?
Sociologen Hartmut Rosa sätter ord på upplevelsen av stegrande hastighet med begreppet social acceleration, enligt honom en inneboende egenskap i moderniteten. Ju snabbare vi jobbar desto mer ska produceras till resultatet av känslan att inte hinna med, bristande upplevelse av närvaro och alienation. De ”naturliga stoppen” på accelerationen som trafikstockningar, ekonomiska krascher eller utbrändhet, innebär också stora personliga och samhälleliga kostnader.
Fortsatt accelererande utvinning av våra ändliga naturresurser innebär stora konsekvenser på natur och kultur, materiellt och socialt. Berättelsen om järnet, stålet och gruvorna har stora likheter med betongen, plantageskogarna eller glaset. I vår tillväxtberoende samtidslogik verkar fortsatt byggande nödvändigt för att hålla ekonomin och branschen flytande. Men är det samhälle vi bygger verkligen bättre än det vi lämnar bakom oss?
Jag skriver den här texten under en längre resa ner genom Europa för att studera bevarande- och restaureringskultur. Som ett gummiband sträcker jag mig längre bort från den göteborgska leran som jag kommer från, som har skapat mig, men som det var längesedan någon gjorde tegel av. I Göteborg har vi istället de senaste åren sett kontorsskraporna växa upp i centrala lägen där det tidigare revs bostäder under sextio- och sjuttiotalen. Höghusen följer konjunkturen, skriver Claes Caldenby i Tidskriften Arkitektur, och när de väl står på plats brukar det vara dags för sämre tider.
Under resan läser jag boken Wanderspace av det belgiska arkitektkontoret RE-ST. De är en av många samtida röster som höjs för förändrade attityder till byggande. Till skillnad från det glesbefolkade Sverige är Flandern ett av det mest bebyggda områdena i Europa. Där föds man enligt författarna med en tegelsten i magen, en inneboende instinkt att lösa alla rumsliga problem genom nybyggnation. Men den ständiga expansionen har också resulterat i en stor mängd bebyggelse eller rum som står outnyttjade eller hade kunnat användas bättre: Wanderspace. För att råda bot på detta uppmanar RE-ST till en rumslig diet, en avhållsamhet från byggande.
När vi bygger för att riva och river för att bygga är det många byggnader som inte borde ha byggts och många byggnader som inte borde ha rivits. Det är också många som står och förfaller, tomma i väntan på att en ägare eller fastighetsutvecklare ska rädda dem med nytt liv och innehåll. Arkitekterna, denna optimistiska kår, tränad i att se potentialer, möjligheter och att pedagogiskt lyfta kvaliteter, skulle kunna driva samtalet kring hur rumsliga problem kan lösas i bebyggelsen som redan finns. Det kanske till och med är vår framtida roll eller ansvar? Men för att det ska bli möjligt krävs vilja och kunskap från fler håll i byggbranschen.
BYGGSTOPP?
Ett (ny)byggnadsstopp hade kunnat tvinga fram kreativitet hos fastighetsutvecklare och ge upphov till eftertanke och ökad kunskap om det befintliga, om behov, värderingar och visioner. Det hade kunnat ge upphov till nya användningar där de tidigare inte funnits och har därmed potential att omfördela rummen på ett mer rättvist sätt. Med lägre kostnader och förhoppningsvis förbättrade livsmiljöer.
Behovet av bra arkitektur och goda stadsrum är kanske större än någonsin, inte minst i Sverige. Arkitekturen behövs för att värna om det som inte enbart har med siffror att göra utan det som gör livet värt att leva: skönhet, komfort, förvåning, stolthet, identitet, minnen och vardag. I det sammanhanget är det ofta byggnaderna som inte är skyddade av kulturarvslagar som är viktigast att bevara.
Och medan vi är igång att reparera och vårda vår byggda miljö, kanske vi också har chansen att reparera en trasig profession. Vi kommer nämligen att ha mycket att göra.
–
Emma Svanberg är arkitekt verksam i Göteborg. 2022–2023 läste hon postmasterkursen Byggnadskonst på Kungl. Konsthögskolan, under vilken temat i den här texten diskuterades. Dessförinnan har hon jobbat på arkitektkontor i Göteborg och Stockholm och undervisat på universitet och konstskola. Senast är hon aktuell med Rivningskartan.se, framtagen med ACAN Sverige, med syftet att kartlägga minnen och berättelser kring rivna och hotade miljöer i Sverige.
Näringsdepartementet, Ansökan om bearbetningskoncession enligt minerallagen (1991:45) för området Kallak K nr 1 i Jokkmokks kommun, Norrbottens län, (Regeringsbeslut) Diarienummer N2017/04553, 22 mars 2022.
Erik Persson, ”De river en stad”, Tidskriften Arkitektur, nr 8 (2018) s. 36-43
Näringsdepartementet, ”Information gällande beslutet om bearbetningskoncession Kallak K nr 1”, Regeringskansliet, publicerat 22 mars 2022, https:// www.regeringen.se/artiklar/2022/03/information-gallande-beslutet-om-kallak/.
”The Uses of Steel,” World Steel Association, hämtat 22feb 2023, https://worldsteel.org/about-steel/steel-facts/.
”Bygg- och rivningsavfall”, Naturvårdsverket, uppdaterad 9 aug 2023, https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/avfall/avfallslag/bygg--och-rivningsavfall/.
Hartmut Rosa, Acceleration, modernitet och identitet: tre essäer, övers. Joachim Retzlaff (Göteborg: Daidalos, 2014).
Claes Caldenby, ”270 våningar senare”, Tidskriften Arkitektur, nr 7 (2022) s 68-
Tine Hens, Roel De Ridder, Leo Van Broeck & Jee Kast, Wanderspace/Zwerfruimte (Rotterdam: nai010 publishers, 2020).