Man måste hålla sig i något för att få grepp om Lewerentz, som verkar kunna gå utanför tiden genom sin arkitektur. Riksförsäkringsanstalten har en säregen tyngd i stadsbilden. Trots den inordnade skalan och dimgrå fasaden placerar sig kvarteret i staden med en nästan provocerande matematisk integritet. Omkringliggande byggnader – vare sig de är byggda innan eller efter Riksförsäkringsanstalten – förblir i sin tillkomsttid, medan Lewerentz lyfter denna byggnad ur tidens gång, som om han redan befann sig i andra änden av seklet.

Vem eller vad kan förankra Lewerentz i tiden, tillräckligt länge för att ge perspektiv åt hela hans verksamma 1900-tal? Var hittar man samma tidlösa uttryck och hantverksmässiga intuition? Samma tillit till material och proportioner? Det är inte i arkitekturen som Lewerentz finner sin jämlike.

Lewerentz yrkesbana kan jämföras med den jämnåriga Coco Chanel som liksom Lewerentz befann sig mitt i sin första karriär under mellankrigstiden. Var för sig skapade de helt nya profiler inom sina respektive formområden, och båda förstår sig på industriellt utförbar form i moderna material. Under seklets mitt drar de sig tillbaka från händelsernas centrum, för att under sina sista år utföra sina viktigaste verk och överlämna ett arv som i generationer kommer att vara omöjligt att runda. På höjden av deras yrkeslivsbana är de långt över 80, storrökandes, svartklädda, i färd med att återuppfinna modet respektive arkitekturen. Ingen står på samma grund som de vid denna tid i livet. De har allt att berätta, inget att bevisa och ingen att stryka medhårs.

Kan det sägas att Lewerentz i Riksförsäkringsanstalten skapat den lilla svarta? Analogin finns i den skräddade elegansen och det skarpa snittet. Gårdens rundning är den perfekta halslinningen. Fasaden lånar sig helt åt den omslutna kroppens rytm och rörelser. Plagget, byggnaden är ett hölje till den rytm som åstadkoms av den rörliga kroppen. Arbetets och ämbetets stränga koreografi får sin svarta klädnad, förment neutral, i Lewerentz tillskärning. Människokroppen och byggnadskroppen kläs med det minst uppmärksamhetskrävande, det mest neutrala. Den lilla svarta, det perfekta plagget, blir till genom accessoarerna – några väl valda smycken. De jämnt placerade globlamporna är pärlhalsband i flera rader runtom byggnadens höga hals. Riksförsäkringsanstaltens portik pryds av riksvapnets lejon i relief. Bijouterier med guldkant, lite prål som inte skäms för sig.

Fasadens fönsterband smattrar som ett telegram intill grannhusets tidiga och flödiga jugend. Ett tidsförstärkande möte uppstår mellan Lewerentz dam i den lagom urringade lilla svarta, alldeles intill grannfastigheten Citykyrkan som är en sekelskifteskvinna i hellång, höghalsad klänning med snörd midja och fårbogsarmar. Den lilla svarta genererar sitt eget kraftfält genom generalitetens precision. Dessutom har Lewerentz dam platta ballerinasandaler – den förfärande låga sockeln – medan grannen har smidda snörkängor med svängd klack.

Rörelsen över gården stämmer besökaren till byggnadens rytm. Stegen ekar i det runda rummet. Du syns och hörs på väg mot den inre trappan. Det nedre fönsterbandet möter gårdsytan till synes mitt i en ruta, som om byggnaden sakta, likt rinnande glas, vore på väg att växa sig upp ur kvartersmarken. Den sjunkna våningen ger ytterligare känsla av gården som en flytande scen.

Byggnadens stomme skulle genomgående ha varit en stomkonstruktion i järn med ytterväggar av betong. I bjälklag och för gårdsmuren är denna stomme använd, men mot gatan ligger 1 ½-stens tegelmuren under putsen. Teglet är för Lewerentz vad den stickade jerseyn är för Chanel, det mest följsamma materialet, den villigaste konstruktionen – också det minst exklusiva, det tillgängliga, alldagliga. Begränsningarna föder snillet vid handen.

Den 1 december 1930 inleddes schaktningsarbetena, inflyttning skedde den 1 april 1932. Den för byggkostnaden av Riksdagen beviljade summan möttes i det närmaste på öret av arkitekten: 1.638.000 kr. Lewerentz pedantiska kostnadsredovisning för Riksförsäkringsanstalten kan ses som en tjurig revansch efter de förlorade projektens år på 1920-talet. Åren innan hade han blivit nesligt utmanövrerad från Skogskyrkogårdsuppdraget, där man menade att han inte visade respekt för tid och budget. Arkitekten lämnar uppdraget och grundar 1929 IDESTA som varumärke för hans egna serier av byggnadsdetaljer, som i sin tur ritats in i stor mängd i Riksförsäkringsanstalten.

Den inre spiraltrappans stålskodda profiler och anpassade stegdjup räknas till smyckena. Dörrar, glaspartier och fönster är alla genomritade till evig hållbarhet i IDESTAs anda. Andra detaljer märks inte alls. Varje dörr dämpas av två i dörrfalsen uppborrade hål klädda med rundgummi för att minimera slammer i korridorerna. De djupt skurna fönstren livar helt med innerväggen och inga som helst fönsterbord frestar till placering av skuggande föremål. Globlampornas elkablar går som raksöm genom taklandskapet. Längs den fönsterlösa västra långsidan i byggnaden vänder Lewerentz rummen helt mot gården och låter korridoren vara mörk. Samverkan mellan fönsteröppningar, ljusa kulörer, målade högblanka innertak och ekonomiskt placerade ljuskällor ger kontorsplatser helt utan punktbelysning. Den indragna översta våningen erbjuder både inre och yttre takterrasser, separata matsalar för herrar och damer, rökbalkong, bar och sittgrupper värdiga en ämbetsmannakår i välfärdsstatens tjänst. Ljuset från alla håll får det vita formpassade kaklet att blänka under fönsterbanden. I kontorsledningens rum en trappa ned utgörs lyxen av en tjock tuftad matta, specialritade stolar och rundade hörn över en kortsida som endast pryds av ett väggur. Den precisa och nedtonade inredningen genljuder av Chanels ord: ”Lyx måste vara bekvämt. Annars är det ingen lyx.”

Det är beklämmande att Lewerentz specialritade inredning inte omfattades av samma kulturskydd som själva byggnaden, då den ursprungliga verksamheten flyttade. När Riksförsäkringsanstalten, som blivit Försäkringskassan, växte ur sin byggnad för drygt tjugo år sedan var det inget som hindrade verksamheten att vräka ut lös inredning i containrar. När den nuvarande verksamheten Marginalen Bank skulle återställa ledningsrummen som visningsrum kunde enstaka stolar och föremål köpas tillbaka på auktionshus. Jämför detta svaga kulturskydd av specialritade inredningar med coutureplagg som bärs och vårdas av generationer av kvinnor över hela världen som ett levande kulturarv. Okunskap är bland det farligaste en byggnad kan råka ut för, och denna skingring av unika värden råkar fortfarande många kulturskyddade miljöer ut för. Det distribuerade kulturarvet inom mode har långt bättre odds att klara sig över generationsgränserna än en lös inredning.

De var kanske inga lagspelare, men befann sig i kraftfält som gav både sting och sporrar. Kring Lewerentz kompromisslöshet uppstod ett rykte som fick till följd att han spelades ut mot kollegan Asplund, som av uppdragsgivaren tvingades välja mellan att slutföra Skogskyrkogården utan Lewerentz eller att de fick gå från uppdraget som ett par. Chanel brakade i klaveret med sin tyska romans under andra världskriget, och hon drevs framåt för ”kvinnokroppens befrielse” med den i hennes ögon reaktionäre Christian Dior som ständig nemesis. Med varsin karriär i början av seklet, och varsin än mer storslagen comeback i andra änden av samma sekel är Lewerentz och Chanel varandras nyskapande tvillingsjälar. I ett avseende var de olika; där Chanel var en veritabel citatmaskin var Lewerentz knapp till orda. Endast Chanel kan leverera en logik som beskriver det tidlösa uttrycket, vare sig det uttalas genom tyg eller mur: ”Du kan vara vacker vid 30, charmerande vid 40 och oemotståndlig resten av livet”.

—

Recensionen er et format hvor ældre arkitektur anmeldes på ny. Dermed kan værkets ældning og anvendelse indgå i vurderingen, og måske skabe nye indsigter i arkitekturen vi skal skabe fremadrettet.