Det är högsommar, solen skiner från klarblå himmel, gräset är högt och fyllt med ängsblommor, fåglar kvittrar, insekter flyger om varandra med karaktäristiska insektsljud, spezzzum…. Puff…vad hände?

Så här intensivt lät min barndoms somrar, när hörde jag detta senast? Insikten slår obarmhärtigt emot mig, det beror inte bara på att jag numera sällan slänger mig i gräset, men insekterna har minskat drastisk i antal det senaste decenniet, vilket forskningen bekräftar. Jag behöver nog inte ens forskningen för att förstå detta. Det räcker med att åka bil en sommardag.[Ill. 1] För tjugo år sedan hade framrutan blivit ogenomskinlig av insekter efter en relativ kort färd, till skillnad från när jag senast åkte de 96 mil eller 960 km, mellan där jag bor i Sverige och dit jag firar somrarna i Danmark, utan att behöva tvätta rutan en enda gång. Det är dock en saga blott, bilen har ersatts med tåg. Tänk att en mysstund med barnbarnet och en scen ur en Pippi Långstrump film kan väcka så stor saknad och insikt.

Vi lever långt över våra tillgångar, redan 3 april 2023, drabbades Sverige av the over-shooting-day, det vill säga den dag då svenskarna på samma vis som danskarna, hade förbrukat resurser motsvarande vad ett jordklot kan reproducera på ett år. Det betyder att vi förbrukar resurser som motsvarar fyra jordklot varje år. Jordklotet är ett slutet system och det tillförs inga nya resurser förutom solenergi. Vårt agerande riskerar att äventyra vårt livsunderlag och möjligheten till ett fortsatt kvalitativt liv på vår blågröna planet. Om det hade rört sig om ekonomi, hade vi sedan länge försatts i konkurs. Ändå är det just det som det handlar om – ekonomi alltså. Ekonomi definieras som fördelning av och förbruk av resurser. Vad är det som gör att det är så svårt att göra den kopplingen?

Därför känns tanken om byggstopp som en befrielse, en möjlighet att få ordning på en byggsektor som ständigt misslyckas. Byggsektorn är en av de sektorer som förbrukar absolut mest jungfruliga resurser för att producera byggmaterial, det är också den sektor som förbrukar mest energi vid uttag av naturresurser, i produktion av byggmaterial, till transporter förutom för drift av fastigheter och det är också den sektor som producerar mer än 40 % av allt avfall.

Filosofen Hans Jonas pekade redan 1979 på nödvändigheten av en ny etik och ansvarsprincip för att motverka effekten av modernitetens kraftfulla teknik som givit människan förmågan till irreversibel skada på jordklotet och biosfären, människans eget livsunderlag. Därför är upprop om byggstopp och rivningsstopp positiva tecken på ett brett uppvaknande. Men vad behöver ett byggstopp hantera för att bidra till en hållbar framtid?? Vilka framtider pekar det emot eller kan det peka emot?

Denna artikel reflekterar över konsekvenserna och möjligheterna av ett byggstopp. Inledningsvis kan man konstatera några grundförutsättningar för att ett byggstopp inte skall bli ett slag i luften. Det förutsätter ett solidariskt och ansvarsfullt agerande som bygger på eftertanke och ödmjukhet. Det behövs ett nytt förhållningssätt där marknadsstrategier och idéer om marknadsandelar behöver skrinläggas och det är nödvändigt att erkänna att människan är historiska varelser som behöver blicka bakåt för att kunna se framåt. Men framför allt behöver vi ställa oss frågan om vi är så rationella som vi tror…

BYGGSTOPP SOM IDÉ

Idén om byggstopp kan skapa en tidslucka för eftertanke, reflektion och en möjlighet att hinna orientera sig i en tid som till synes accelererar allt snabbare, styrd av strukturella system som har fått en själv-framdrift som inte längre går att genomskåda och som kan upplevas bortom all kontroll. [Ill. 2]

Byggsektorn tillsammans med finanssektorn är kanske om något symbol på känslan av förlorad kontroll och som har placerat människan på ett enkelriktat sidospår som inte direkt leder samhället mot en hållbar omställning. Det pekar mot ökad kommodifiering av samhället, där människor, idéer, tjänster och varor omvandlas till produkter. Byggsektorn har fått en egen logik, eller om man vill, en egen sanning, som främst dikteras av tre aspekter; ekonomisk vinst, rationalitet och optimering. Vi lever i en tid då vi sätter pris på allt, men ägnar lite tid åt att förstå värdet.

Incitamentet för byggsektorns aktivitet är konstruerade ekonomiska modeller, där materialet i sig inte representerar det främsta värdet, utan det du kan sälja eller hyra ut det till. Det vill säga att nivån på den arkitektoniska kvaliteten avgörs av ekonomisk optimering för ökad vinst. De kvaliteter som en existerande plats uppvisar, det liv som levs på platsen, den påverkan som en åtgärd orsakar på platsen och den använda resursen i sig är sekundär. De höga ambitioner som kan finnas i projekt överlever sällan genomförandet av projektet. Processerna startas endast om stora vinster runt 20 procent eller mer är i sikte och det är en avkastning som i stort sett är omöjlig att uppnå på annat vis.

Vid en föreläsning december 2023 förklarade den genom fem decennier framträdande stadsplanearkitekt inom Stockholms stadsbyggnadskontor Aleksander Wolodarski ”att man måste förstå stadsbyggnadens logik och att man måste anpassa utvecklingen så det attraherar byggherrar om man vill utveckla en stad.” I denna kommentar kikar tidens förhållningssätt fram, att stadsplanering kanske främst handlar om att få till en utveckling och inte en styrd och planerad utveckling för att i första hand genererar goda livsförutsättningar och arkitektonisk kvalitet. Många detaljplaner utgår ifrån en förväntan eller krav på exploatering och inte utifrån en inlevelse och förståelse av platsens förutsättningar, kvaliteter och studie av det liv som pågår på platsen. Samhällets kommodifiering av människan speglas på liknande vis i de nya byggregler som det svenska boverket har föreslagit, de så kallade ”möjligheternas byggregler” som vill tillåta rum utan dagsljus och lägre takhöjd. Reglerna fokuserar i hög grad på effektivitet, teknisk mätbarhet och lönsamhet, på bekostnad av förutsättningar för kvalitativt boende och miljöer som stärker människans trivsel och tillvaro. Byggreglernas syfte är billigare och snabbare byggande, vilket kan ses som ett uttryck för att staten agerar på marknadens villkor.

Det att samhället sänker kraven på det som byggs i stället för att diskutera vinsterna hos sektorns alla aktörer är också ett uttryck för detta. Som Sveriges arkitekter konstaterar i sitt remissyttrande så skall reglarna ”skydda brukarna och inte byggarna”. Den nuvarande situation pekar på en förstärkning av de strukturella systemen, bort från en holistisk syn på vad en hållbar utveckling av samhället innebär.

BYGGSTOPP SOM BROMS

Byggstopp kan användas som en effektiv broms för att minska den resursförbrukning som byggsektorn står för och därmed minska det stora resursuttag som ger negativa påverkan på jordklotet. Bromsen fungerar dock endast om sektorn lär sig att utgå ifrån det redan byggda och livsmiljöernas existerande kvalitéer. Det kräver en förnyad blick på arkitektur som utgår ifrån begrepp som varsam förädling, arkitektonisk kvalitet i förändring, transformation, långsiktiga perspektiv, reparation, kontinuerligt underhåll och genuin fastighetsförvaltning. Om byggstopp leder till att befintlig bebyggelse skrapas rent till stommen och sedan återbyggs med nya material så gör byggstopp ringa nytta. Ett sådant förhållningssätt genererar i sig fortsatt utvinning och förbruk av jungfruliga resurser som medför negativ påverkan på jordklotet. Ett byggstopp måste generera nya förhållningssätt till resurser och befintliga kvaliteter i bebyggelse för att vara meningsfullt.

Återbruk utgår oftast ifrån att demonterat byggmaterial återbrukas i nya sammanhang. Det innebär att en byggnad demonteras, byggdelar eller komponenter som är användbara märkas, vilket ofta utgör en mindre del. De transporteras för förvaring för att sedan återanvändas och inte sällan med hjälp av en ansenlig mängd nya material. Statistiken för återbruk är ofta optimistiska, eftersom byggmaterial som down-cyclas räknas med i kalkylen, det vill säga de material som får en sämre användning än de hade ursprungligen, ex betong, glas, porslin, tegel och annat material som krossas för att användas till vägfyll eller till beståndsdelar i ett nytt byggmaterial, vilket i sig är energi och resurskrävande. Med återbruk uppstår frågor om vem som bär ansvaret för byggdelarna, garantierna och hållfastheten, en i sig knivig knut att trassla ut och som entreprenörer och konsulter gärna svär sig fria ifrån. Det är utan diskussion mycket bättre än ren rivning, men förhållningssättet pekar på en föreställning om att utveckling endast kan bedrivas genom någon form av nybygge. Att arbeta med ny-bruk, där befintliga byggnader ges en användning som de är lämpade för med minimala insatser och som i högre grad utgår ifrån den livskultur som redan existerar på platsen är ett effektivare- och mindre resurskrävande sätt att nå en hållbar utveckling.

Byggmaterial framträder för billiga i relation till den påverkan de rent faktiskt har på miljön och människors livskvalitet, men också sett i relation till den mängd av byggnader eller byggdelar som fortfarande rivs. Det är en utveckling som går i fel riktning och det bekräftas av att mängden byggavfall ökar taktfast varje år. Den svenska statistiken för byggsektorns avfall (ej medräknat avfall från hushåll och från gruvindustrin) uppgick till 14,2 miljoner ton 2020 med en ökning knappt 2 miljoner ton sedan 2018. Det vill säga en ökning med nästan 1 miljoner ton pr. år. Med tanke på den årliga mängden rivningar sedan 2020 lär siffrorna ha ökat.

Genom att utgå från det redan byggda och undersöka dess potential för om-bruk eller ny-bruk med kompletteringar och reparationer så finns potential för stora resursbesparingar och en mer ansvarsfull resursanvändning. Det är en kvalificerad och kreativ uppgift om någon, som inte behöver betyda stagnation utan kan generera långsiktig utveckling, stärka arkitektonisk kvalitet, bevara sinnliga kvaliteter och skärpning av kvalitetskraven på det nya som tillförs. Det förutsätter dock kunskap, analysmetoder och förmågan att utläsa olika typer av kvaliteter samt att kunna genomföra balanserade avvägningar mellan olika värden. Det fältet behärskar restaureringskonsten sedan decennier, så kunskapen finns tillgänglig. Historien kan lära oss om förvaltningsbar och resurseffektiv byggnadsteknik liksom ge kunskap om återbruk av byggnader. Det är inget nytt under solen, metoder och verktyg finns, det handlar om att återgå till ny-gamla förhållningssätt och starta resan mot ett mer hållbart samhällsbyggande. Det utesluter inte att redskap, tekniker, kunskap och metoder kan utvecklas och förädlas medan resan mot en hållbar framtid pågår.

NY ETIK I KÖLVATTNET PÅ BYGGSTOPP

Att omvandla ett förbruk av resurser som motsvarar fyra jordklot pr. år till att omfatta endast ett jordklot pr. år innebär en oerhörd omställning. [Ill. 4] Det räcker i och för sig inte längre, vi behöver ge mer tillbaka än vi tar, vi behöver återuppbygga och restaurera vår biodiversitet, vi måste re-generera. Det måste innebära genomgripande förändringar av de system, tankemodeller och samhällsstrukturer som mänskligheten har utvecklat under moderniteten som pågått sedan 1700-talet. Det är en omställning som vi behöver ställa oss ödmjuka inför, därför så många faktorer påverkar varandra i intrikata och komplexa system.

Moderniteten har möjliggjort industrialiseringen, som i sin tur har givit människorna tillgång till kraftfulla maskiner som kan utvinna jungfruliga material ur jordklotet med en effektivitet som saknar motstycke i historien. Det har givit människan makt och förmåga att skada jordklotet på ett allvarligt och icke reversibelt vis. Filosofen Hans Jonas framhöll redan 1979 att den gällande etiken som reglerar vårt handlande behöver förändras för att bemöta den makt som mänskligt snille har åstadkommit. Han konstaterar att ”Våldförandet på naturen och civiliseringen av henne själv går hand i hand.” Genom att analysera den antika körsången Antigone av Sofokles, visar han att den etik som gör sig gällande idag, härstammar från tiden då människan blev bofast och skapade staden. Etiken omfattar levnadsregler och relationerna mellan människor, det vill säga hur vi människor skall samexistera. Naturen kunde människan utmana, men det främmande och naturens element behövde hon skydda sig emot innanför stadens murar. Hans Jonas poäng är att eftersom människan numera kan göra irreversibel skada på jordklotet, så är en ny etik som omfattar alla levande varelser och biosfären nödvändig.

Körsången visar på ytterligare en insikt och det är att människan har åtskilt sig från naturen, något som skall besegras. Den nutida distinktionen mellan natur och kultur speglar detta förhållningssätt. Natur speglar andra levande varelser och biosfären, medan kultur beskriver människans varande i världen. I Ecology without nature resonerar sig den engelska litteraturprofessorn Timothy Morton sig fram till att så länge vi använder begreppet natur kommer vi inte kunna lösa den ekologiska krisen, vi behöver erkänna att vi är natur.

Det finns gott om tänkare som alla pekar på den nödvändiga kritiska vändpunkten, där människan inser att hon inte kan leva utan ett välmående jordklot eftersom det är hennes livsunderlag. Genom rovdrift destabiliserar människan planeten och därmed möjligheten till ett kvalitativt liv i fortsättningen. Byggsektorn är en av de sektorer som använder mest råvaror till att producera nya byggmaterial och som förbrukar byggvaror med en frenetisk hastighet. En del av dessa byggmaterial blir inte ens till byggnadsverk utan i tidens byggprocesser används en ansenlig del material som provisorier som sedan rivs och slängs. För ett antal år sedan kunde Vasakronans miljöchef konstatera att så mycket som upp emot 30 procent av byggmaterialet användes som provisorier, en siffra som har minskat till följd av insikten om den. Det illustrerar att byggprocesserna må vara effektiva i tid, men att hänsyn inte tas till resursförbruket. Det i sin tur pekar både på en brist på förståelse för resursens värde i ett ekologiskt system, men det pekar också på att material är för billigt. Byggstopp kan bli en käpp i byggsektorns hjul som har gått i självsving och kan skapa en tidslucka för eftertanke, kollektiv samverkan mellan olika praktiska och teoretiska kompetenser, studier av alternativ samt koppla ihop komplexa orsakssammanhang. En gemensam strategi är en förutsättning för omställningen. Det kräver dock att en sådan tidslucka används för just detta, för att göra nytta.

BYGGSTOPP SOM KATALYSATOR

Byggstopp kan bli en katalysator till att återupprätta samverkan mellan teoretisk och praktisk kunskap. [Ill. 5] Handens kunskap och hantverksskickligheten hos hantverkare har på liknande vis som arkitekters förmåga att, genom kreativa processer, sammanväga komplexa förutsättningar till helgjutna lösningar förpassats till skuggan av ekonomiska modeller, juridiska processer och en alltmer vinstdrivande och rationell byggsektor.

Byggproduktionen dikteras idag i hög utsträckning av rationellt montage som har utvecklats efter andra världskriget. Det som i grunden var ett humanistiskt och demokratiskt projekt, det så kallade svenska folkhemmet och den svenska modellen, som skulle säkra alla medborgare möjlighet till arbete, en god hälsosam bostad och rekreativa närområden, utvecklades under 1960-och 70-talet till ett i stort sett rationellt projekt. När svenska regeringen 1964 beslutade att en miljon bostäder skulle byggas under en tio års period, förflyttades fokus från det sociala projektet till ett projekt inriktad på teknisk uppfinning, effektivitet och rationalitet. Den ambitionen och de resultat som hemmets forskningsinstitut utvecklade för att säkerställa goda livsmiljöer trivialiserades till standardlösningar som staplades på varandra med ringa hänsyn till platsen och de människor som skulle bebo platsen. Den främsta kvalitet var effektiv byggproduktion som i och för sig präglades av inbyggd flexibilitet i bostädernas utformning. Det var vid denna tid man frångick metoden att bygga varsamt i landskapet med bevarandet av lokala biotoper och integrera landskapets karaktärsdrag till, den idag gällande normen som innebär, att marken som skall bebyggas barskrapas eller sprängs bort till ett plant underlag för att ge möjlighet till effektivt montage. Det i sig får konsekvenser för biodiversiteten och är ett uttryck för en syn där man inte förstår värdet av resurser och vikten av kvalitativa livsmiljöer. Sammankopplar man detta med insikten om att en stor del av de byggmetoder och byggmaterial som ofta används idag, har så kort livslängd som 30-40 år, mot den traditionella byggtekniken som i stor utsträckning resulterar i livslängder på flera hundra år, så bekräftar även detta en utveckling på systemets villkor, bort från en komplex syn på vad en hållbar samhällsutveckling innebär. Sedan miljonprogrammet lanserades har flera effektivitetsverktyg som exempelvis new public management och olika kvalitetssystem underminerat betydelsen av verklig erfarenhet och upparbetad kunskap. Fokus har förflyttats till tabeller som styrs av normer baserade på ideala förutsättningar för en specifik del av byggandet, i så kallade stuprör, och inte på sammanvägda ställningstaganden av den komplexitet som livsduglig arkitektur är beroende av.

Byggsektorns stora utmaningar för omställning till ett hållbart samhällsbyggande ligger i förflyttandet av fokus från industriella produktionsmetoder, checklistor och lönsamhetsmodeller till mer komplexa processer som integrerar verklig erfarenhetsbaserad kunskap i alla led. En renässans för tilltro på samverkan mellan yrkeskompetenser, på uppövade färdigheter och avvägda ställningstaganden som famnar långsiktighet och kvalitativa livsmiljöer.

BYGGSTOPP AND THE END OF ONE-LINERS

Omställningen till ett hållbart samhällsbyggande utmanar mänsklighetens förmåga till kollektivt tänkande, samarbete och kloka komplexa avväganden som i sin tur är beroende av kunskap.[Ill. 6] Stora fastighetsägare, riskkapitalister, stater, materialleverantörer, konsultbolag och entreprenörsföretag med stora marknadsföringsbudgets och kommunikationsavdelningar med effektiva one-liners (som skall säkra sig nya marknadsandelar), är ett hinder för omställningen. Komplexa sammanhang kan inte förklaras i one-liners. Om vi skall klara omställningen behövs nya affärsmodeller och ny förståelse för de komplexa sammanhangen.

Marknadsaktörer försöker överträffa varandra i att äga lösningen på klimatkrisen eller åtminstone framstå som man har en seriös avsikt. Eftertanke är en bristvara när fragment av forskningsresultat blir försäljningsprodukter för enskilda individer och företag. One-liners fungerar i en marknadsekonomi som driver på förbrukning och tillväxt, men är direkt olämplig i en mångsidig omställning där mängden ingående faktorer bildar en snårig väv.

Byggsektorns miljöarbete utgår i hög grad från mätbara värden med stort fokus på att minska CO2 emissionersamt att ersätta jungfruliga med förnybara resurser till byggmaterial. Det är tankesätt som i sig är problematiskt då CO2 reduktion fortsatt kan driva på resursuttag av jungfruliga material ex genom att byta fönster, tilläggsisolera mm. Förnybara resurser till byggmaterial kan driva fram storproduktion och monokulturer av exempelvis träd och annat växtmaterial som utarmar biodiversiteten i strävan att möta efterfrågan och mätbara krav. Det behövs en förståelse för komplexa samband. Även om svenska miljödepartementets vision är: ”Ett samhälle där resurser används effektivt i giftfria cirkulära flöden och ersätter jungfruliga material,” så är det endast en vision. Redan i introduktionen konstateras på ett töjbart vis att ”jungfruliga material ska så långt det är möjligt ersättas av resurser som används effektivt i cirkulära flöden. Hänsyn ska tas till behov av att tillföra jungfruliga material för att möjliggöra klimatomställning och materialåtervinning.” Vem är det som definierar vad som är nödvändigt?

Ser man på Svenska Statens eget resursuttag av ex. järnmalm via företaget LKAB, så är visionen inte att minska uttaget av mängden järnmalm utan snarare att öka produktionen. Detta beror till stor del på att omsättningen på 46 miljarder 2022 från järnmalmsförsäljningen är en nyckelfaktor för den svenska ekonomin och BNP. På samma vis täcker den svenska järnmalmen stora delar av Europas behov av järnmalm. Omsättningen motsvarar ett årligt uttag av 26-28 Mt produktionsvolym järnmalm. Även om LKAB har arbetat för att reducera C02 emissionen med 84% sedan 1960-talet så motsvarar energiförbrukningen fortfarande 25% för all industri. Fossilfri järnmalm kallas järnsvampar, men den gröna omställningen av järnmalmsutvinningen sätts inte i relation till den enorma resursförbrukning och miljöförstöring som är nödvändig för att komma åt attraktiva metaller som är nödvändig för miljövänlig teknik. Det innebär stor negativ påverkan på jungfrulig mark, lokala kulturer och människors livsmiljöer. Som det ser ut nu, är malm säkrat fram till 2060 i Kiruna. För att lyckas med järnmalmsproduktionen har minst två städer flyttats, Kiruna och Malmberget, enbart i Kiruna har det sprängts 80-90 mil eller 8-900 km väg under jorden ned till ett djup på 1600 meter, stora åtgärder har genomförts i infrastrukturen, restprodukter och stora slaggdammar har skapats. Det är i sig åtgärder som är oerhört resurskrävande vilket leder till omfattande CO2 emissioner förutom att människor har berövats de livsmiljöer som de har anknytning till.

Exemplet syftar till att belysa de förhållningssätt som ligger bakom tidens ekonomiska och politiska beslut. Det kan konstateras att malmbrytningens omfång och påverkan inte diskuteras. Det kostbara järnet, sett ur ett miljöpåverkans perspektiv, blir inte en bristvara för byggindustrin åtminstone fram till 2060. Däremot väcker det andra frågor, vad händer efter 2060? Är det ansvarsfullt att ta ut så mycket malm nu? Vem äger rätten att besluta om urtag ur ett globalt kollektivt jordklot? Hur ser kommande generationers möjligheter till att tillgodose sina behov ut, så som målet var i den av FN beställda rapporten Our Common Future också kallat Bruntlandrapporten från 1987? Utgångspunkten för rapporten är att nutidens behov i en hållbar utveckling skall tillgodoses utan att äventyra framtida generationers möjlighet att tillgodose sina. Utveckling är honnörsordet och som byggsektorn med dess lagstiftning ser ut idag är det nästan synonymt med fortsatt nyproduktion, även om nya röster är på väg.

BYGGSTOPP OCH KOLLEKTIVA BLIND-SPOTS

Samhället sätter upp ambitiösa mål för minskad klimatpåverkan. Ett sådant mål är reduktionen av CO2 utsläppen.[Ill. 7] Hur gör man det om inte med att mäta utsläppen? Det är en rimlig utgångspunkt som förefaller som ett effektivt sätt att uppnå resultat. Problemet är bara att det är allt för stor risk för att det seriösa målet reduceras till siffror utan medvetenhet och hänsyn till meta-nivån och de mer övergripande och komplexa sammanhangen. Några av våra kollektiva blind-spots verkar vara; fokus på nyproduktionens mätbara värden, tillväxt och brist på förmåga till avvägning mellan ibland motstridiga faktorer, avvägning mellan mjuka och hårda parametrar samt att genomskåda konsekvenserna av de beslut vi tar. Ett byggstopp skulle kunna bidra med tid för eftertanke och för därigenom minska risken för att omställningen ökar belastningen snarare än reducerar den samt att goda intentioner riskerar att bli verkningslösa.

Byggsektorns hållbarhetsarbete riktar sig oftast in på mätbara faktorer som energieffektivisering och CO2 utledningar så som lagstiftningen anvisar. Det betyder inte sällan tilläggsisolering, nya anläggningar för värmeåtervinning, byten av fönster, dörrar och andra byggdelar i existerande bebyggelse utan hänsyn till denaturresurser som används för att producera nya material, byggdelar och tekniska anläggningar. Ett absurt fenomen som gjort sig gällande de senaste årtionden är att nya byggnader har kunnat uppnå högsta energicertifiering, t.ex Platina, även fast en byggnad har rivits för att ge plats för den nya byggnaden. Den rivna byggnaden representerar en byggteknik med lång livslängd för att ersättas med en byggnad med kort livslängd. Ett exempel på detta kan illustreras av Kv Hästen 10 i Stockholm, 30.000 m2 högkvalitativ arkitektur av den namnkunniga arkitekten Bengt Lindros från 1972 har rivits för att ge plats för 36.000 m2 nya platina m2. Det innebär att energieffektivisering och klimatåtgärder driver på resursförbruk och klimatpåverkan i ännu högre grad.

Utifrån en hög ambition i klimatomställningen driver Europakommissionen på med åtgärder som EU taxonomi som skall säkra att bankernas utlån endast går till energieffektiva projekt. Ett sådant mätbart mål riskerar att driva utvecklingen i fel riktning. Måtten på energiförbruk och utsläpp utgår i hög grad från de krav man kan ställa på nybyggnadsprojekt med fler skiktade konstruktioner av resurs och energikrävande material med relativ kort livslängd på 30-40 år, som dessutom är svåra eller omöjliga att underhålla. Existerande byggnader har ofta svårt att leva upp till de teoretiska kraven, vilket innebär att byggdelar av material med god kvalitet och lång livslängd och som kan underhållas ersätts med sämre material med kortare livslängd och som inte kan underhållas eller som kräver utbyte vid uppnådd livslängd. På samma vis kan det driva på riskfyllda tilläggsisoleringar som riskera skada byggnaderna i ett längre tidsperspektiv.

Detta är generellt åtgärder som riskera förvanska de miljöer som är av hög kvalitet och som utgör en viktig del av vår välkända miljö och historia. De tekniska egenskapskraven som ställs i byggreglerna är ofta intimt förknippade med nybyggnadskrav, vilket i sig riskerar att existerande bebyggelses bidrag till en hållbar omställning överses. På samma vis förbises kloka traditionella åtgärder som kontinuerligt underhåll, förbättringar som innanfönster i motsättning till fönsterbyte och tilläggsisolering med material som lämpar sig för den existerande byggnadstekniken, bara för att nämna några.

Ett annat resursdilemma inom byggsektorn är idéen om trä som ersättning för miljöbelastande byggmaterial av ändliga resurser. Statistiken visar att virkesförrådet har fördubblats sedan 1920-talet, men vad statistiken inte visar, är att historisk blandskog har kallavverkats och ersätts med biodiversitetsfattig plantageskog. Det moderna skogsbruket utarmar artrikedomen gällande växter, träd samt djur- och insektsliv. Svenska statens agerande genom Sveaskog visar att avverkningsklar brukad produktiv skogsmark endast är 5 procent av de 15 procent som staten äger och förvaltar av Sveriges skogsmark, vilket knappast kan möta det virkesbehov som en omställd byggindustri kommer att behöva. Naturskyddsföreningen såväl som europeiska kommissionen pekar på är att artrik skog har minskat drastiskt och att skogsbrukets effektivitet utarmar biodiversiteten ytterligare. Det tar mellan 80 – 100 år för skog av tall och gran att bli avverkningsklar. Med tanke på den ringa mängden skog som är avverkningsklar är risken uppenbar att man frestas fälla den lilla andel gammal blandskog som finns kvar. Därför är det viktigt att de alternativa byggnadsmaterial som exempelvis växt material ingår i diskussionen och byggexperimenten samtidigt som de analyseras i relation till dess påverkan på miljön. Medvetna val bland en pluralitet av material kan medföra en reduktion av klimatpåverkan om man samtidigt sammanväger olika aspekter av påverkan och i övrigt reducerar materialförbruket kan sektorn börja röra sig i rätt riktning.

Dessa exempel syftar till att belysa hur krävande och svåra frågeställningar samt avvägningar som behöver hanteras i samband med en hållbar omställning. Ingen har det slutgiltiga svaret, så utmaningen är att förhålla sig öppet till utmaningarna, ständigt reflektera, ta reda på fakta, använda kunskap, genomföra intrikata avvägningar samt tillåta oss att lära längs vägen.

MÄNNISKANS FÖRNUFT OCH RATIONALITET

Sedan upplysningstiden har människan sett sig som en rationell varelse som genom förnuftet har förmågan att förutse och bemästra naturen för att öka egen rikedom och bekvämlighet.[Ill. 8] Det har skett på någon annans bekostnad eller på bekostnad av något. Den klimatkris och biodiversitetskris vi befinner oss i har orsakats av mänskligt agerande och snille. Om människan äventyrar det egna livsunderlaget, agerar hon då med förnuft och rationalitet?

Under upplysningstiden växer en stark tilltro till människans förnuft och rationalitet fram. Det är en tilltro som beseglas av den franska revolutionen när Robespierre 1793 i sitt tal om revolutionsförfattningen säger: ”Det mänskliga förnuftets framåtskridande har förberett denna stora revolution och just ni har ålagts den särskilda plikten att påskynda den.” Ur detta växer moderniteten fram, som innebär en modernisering av samhället, med ökad tro på teknikens och vetenskapens betydelse för samhällsutvecklingen. Som professor i litteraturvetenskap Frida Beckman skriver så urbaniseras, byråkratiseras och rationaliseras samhället vid denna tid. Samhället sekulariseras och det finns endast ringa samtida motstånd mot förnuftsdyrkan. En ny grupp av intellektuella vid universitet i Jena med Friedrich Schiller i spetsen reagerar mot förnuftsregimen. Han pekar på att ”Nyttovärde är vår tids stora avgud” med hänvisning till att det moderna samhällets har produktivitet, profit och förbruk som ledstjärnor. Han ser en fara i att filosofin och vetenskapen har åtsidosatt konsten som är det som gör människan till ett etiskt väsen och som lyfter människans karaktär och moral, som ett skydd mot brutalitet, girighet och omoral.

Munken Nicolaus Cusanus är redan under det tidiga 1400-talet uppmärksam på en nödvändig tvåsidighet hos förnuftet för att den inte skall fastna i stela och orörliga mönster som fjärmar sig långt ifrån det levande livet. Giordano Bruno fortsatte att utveckla Cusanus förnuftsbegrepp under 1500-talet och påpekade att pedanter, som är ratios härförare, ofta fastnar i mekaniskt tänkande och logisk rigiditet. Han pekar på att konst och poesi är nödvändigt för att balansera det rationella.

Det nyttovärde som Schiller reserverar sig emot medför att marknadsstyrd kapitalism vinner terräng genom modernitetens landvinningar. Enligt den amerikanska litteraturkritikern Fredric Jameson så ställs vi inför fait compli efter andra världskriget. ”Upplysningstidens projektidé om mänsklig kontroll och herravälde över naturen tycks härmed ha uppnåtts; människan har koloniserat allt, men hon är därmed också fången i den globala teknologiska ekonomiska ordning hon byggt till skydd mot naturens nycker.” Senkapitalismen som växer fram efter det kalla krigets slut har inte längre som huvudsyfte ”att tillfredsställa människors behov och begär utan också outtröttligt skapa dessa behov och begär för att tillfredsställa marknadens logik.” Kapitalismen blir därmed en ofrånkomlig del av kulturen och har därmed koloniserat alla nivåer av människors liv enligt Frida Beckman och ”naturen är inte längre något annat, något som kan ses som en kontrast till kulturen utan har totalt inbegripits i den kulturella logik som gärna talar om, konstruerar och marknadsför det naturliga.”

Kapitalismens logik är alltså en strukturell del av det västerländska tänkandet som idag präglar den syn vi har på världen och är avgörande för de sanningar vi omger oss av samt de val vi företar oss. Det är kanske tid att erkänna att vi inte är de rationella varelser vi önskar vara, att vår paradgren inte är att förstå och avväga ibland motstridiga faktorer. Att vi inte behärskar förmågan att förstå vilket pris som måste betalas för att uppnå ett mål och förstå vilka konsekvenser det kan få på en annan plats eller i en annan tid. Att vi behöver vara ödmjuka inför tillvarons under.

ARKITEKTONISK KVALITET OCH MÄNNISKANS VÄLMÅENDE

Byggsektorn handlar om arkitektur i alla dess former och arkitektur handlar om formandet av de ramar som omger livet. På samma vis är arkitekturen ett uttryck för hur människan inrättar sig i världen och det speglar hennes syn på sig själv, sin tid, sin kultur och sin omgivning. Hur vi hanterar det redan byggda avslöjar också vem vi är. Så vem är vi?

Ensamhet, utanförskap, stress, psykisk ohälsa och segregation ökar i dagens samhälle. Icke kommersiella mötesplatser har reducerats kraftigt under den senare delen av 1900-talet vilket troligen medverkar till ökat avstånd mellan människor och minskat känslan av meningsfull samvaro. Det är samtidigt en tid då vi bygger högre och tätare än vi någonsin tidigare har gjort och dessutom i lägen som man historisk sett har undvikit. Kritiken mot och lärdomarna av miljonprogrammet bidrar endast i ringa grad till formandet av staden. De livsmiljöer vi känner till och som vi har anknytning till förändras allt fortare ofta utan större hänsyn till de kvaliteter som finns där och det liv som levs på en aktuell plats. Besluten tas på distans av någon utan relation till platsen och utifrån en förväntan om god avkastning per investerad krona. Pressen på människans välbefinnande verkar öka i takt med att mänsklig interaktion minskar i den digitala åldern och i takt med formaliseringen av kontakten med de som äger besluten.

Känslan av stress växer i takt med samhällets snabba förändringstakt och sociologen Hartmund Rosa talar om tre typer av acceleration i samhället (social-, teknisk- och livs acceleration) som har olika temporalitet, och som håller människan i ett fast grepp. Den tekniska accelerationen karaktäriseras vid att kommunikation, transporter och teknologiska processer sker allt snabbare och på ett sätt så att nya tidsrymder skapas. Den sociala accelerationen är den snabba takt som exempelvis praxis förändras. Det innebär att man inte hinner dra slutsatser av de erfarenheter man gör innan samtiden har förändrats. Det blir svårt att hänga med och något som är inne på en plats kan redan vara passé på en annan. När det gäller livsaccelerationen så handlar det om att vi gör allt snabbare, som exempelvis tuggar och pratar, pauserna blir kortare, vi hinner uppleva fler saker per tidsenhet. Det leder till en känsla av tidspress och tidsbrist.

Trots hög levnadsstandard, för många, ökar känslan av stress, ensamhet och utanförskap i samhället. Det är alltså inte enbart naturen, jordklotet och biosfären som pressas av vårt handlande utan vi missgynnar varandra och oss själva. Är den växande polarisering och extremisme ett uttryck för människans maktlöshet i en systemisk värld? Det är tid att fråga oss själva om våra synsätt som ligger bakom vårt handlande är värt priset?

Den tyska filosofen Hanne Arent framhåller 1958 att människan, även om hon skall dö inte är född till att dö men däremot född till att börja. Vi har alltså möjlighet att börja en ny väg, om vi vill. Hartmund Rosa pekar på att resonans kan vara en möjlig väg framåt. Resonans är relation. Relation till någon eller något annat helt avskilt från jaget. Det börjar inte med självet utan med den andre eller det andre, det handlar om att räcka ut till den andre eller det andre, lyssna, höra, svara och bli hörd. Om att bygga bro som transformerar oss båda. Det handlar om att förstå att vi är beroende av varandra och vår omgivning, om att min lycka är beroende av din lycka. Detta är i och för sig inget nytt under solen. Rent faktisk har vi en kultur nära inpå där denna tradition till viss del finns bevarad. Det gäller samernas joik, som riktar sig mot andra och det andre, en kultur som genom årtusende har lämnat få fysiska spår ifrån sig och som levt i symbios med hennes livsunderlag som är jordklotet. Miljöhistorikern Sverker Sörlin uttalar sig om människans påverkan på jordklotet; ”så som vi behandlar moder jord behandlar vi varandra.”

Byggstopp eller för den del rivningsstopp är ett kraftfullt agerande som måste hanteras med eftertanke. Men om den kan bidra till nya förhållningssätt som sammanväger komplexa förutsättningar och baseras på kunskap, levd erfarenhet, öppenhet och samverkan med respekt för balanserade lösningar och ödmjukhet inför varandra så kan det ge stor och verklig effekt. I min optik behöver vi erkänna att vi i grunden är irrationella varelser som lätt rör oss ut på villovägar.

Ruskin: Det finns inget välstånd förutom livet…

–

Lone-Pia Bach är professor i Restaureringskonst vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm.